[fläskläpp]

Band Of Horses och deras skäggrocks indie är inte världens roligaste. Att de fått en liten hype här i vikingaland kanske inte är så konstigt. Jag står däremot inte pall för mer än ett par låtar åt gången.

Den här lite för tråkigt perfekta poplåten fattade jag först inte riktigt varför alla var så lyriska över. Sen i lördags efter någon öl tryckte jag återigen på play, nu är jag fasthäftad och den får rulla ett par gånger om dagen. Lite patetiskt formar jag mitt försvarstal; att den skulle få symbolisera mitt nuvarande sinnestillstånd. Jag är inne i någon knäpp att jag skulle ha ett behov av en riktig förälskelse, inte minna vanliga dagdrömmerier där jag faller för var och varannan sötnos jag ser. Utan mer höghus som faller sönder, en tsunami som drar in mot land, gråt och värkande hjärtan. Väldigt fånigt, blåögt och just patetiskt, men vad fan ibland får man väll känna så också .