[fläskläpp]

Kanske är det dags att skriva om helgen, efter min bildkavalkad är det nog något som förväntas av mig. Jag GUS och GUN begav oss utan längre betänkligheter på gbg´s nyaste festival. Så här i efterhand så var det inte värst mycket av de spelande banden som vi faktiskt såg, men vad gör väll det om hundra år, när man hade så kul som vi hade. Vi pimplade Sveriges dyraste mellanöl, glodde på folk, upplevde gamla stamhack (Kelly´s, å Kelly´s), svettade ut all mellanöl till TTA(se tidigare inlägg), jag blev hemligt förälskad i Lyyke Li, blev ihjälklämda i garderoben, gick och la oss. Upp nästa dag glada och pigga på att möta dagens vedermödor. Ut till området igen under stekande sol, tur i oturen blev gud pissnödig lite senare. Drev runt, köade och lyssnade på musik. På kvällen hade vi tänkt invadera Pustervik men där var det sprängfullt. Drog till trädgårn där vi träffade söder, fanfar. Lullig på sambuca, dansade jag till svensktopp och absolut kidz 67. GUS denna hårfagre pastor, smet förstås iväg när kjoltyget började prassla(Jag jävlas bara med dig). Jag och GUN fick uppleva gbg by night på en kebab, då tågen till Lindome hade slutat rulla. Som en gummiboll kom jag tillbaks efter inte många timmar, då mitt tåg gick tidigt. Trött, lagom äcklig och lycklig vinkade jag adjö till staden för denna gång, medan hjulen satt i rullning hem.  

Att se en grupp människor gå från lugn väntan till total eufori, i 20 korta min. Att vara i en samling där blod, svett och tårar betyder allt. Att älska så, det är something special.

 Ju mer tiden går desto mer vill jag att de ska komma tillbaka, bara för en kort sekund.

Jaha, så har man fyllt 21 och är lite närmare döden. Nu har tjocka släkten sett min lilla lya så nu slipper jag dem. Kulinarisk lunch på rostbiff och potatissallad med avslutande fika på E-tuna konstmuseum, blev söndagens lott. Jag hatar födelsedagar nästan lika mycket som nyårsafton. Under lörd var jag inne en stund i strenkan och träffade gamle polaren Martin, som räddade mig ur en otrolig tristess, då dagen var fin och de enda jag hade och göra var att städa. Såg min gamle klasspolare Zeller lira lite på ångbåtsbryggan (hur mycket gymnasium-nostalgi innehåller inte den platsen), han heter också för övrigt Martin. Tyvärr, på grund av att den utmärkta kollektivtrafiken mellan mälarens pärla och e-tuna var jag så oartig att jag gick mitt i spelningen utan att varken säga hej eller hejdå, bara en blygsam vinkning. FÖRLÅT MIG ZELLER. Annars blev det lite mer stallis-notalgi när jag träffade blomman, som verkade hade gott som snickare. Jag känner att mer och mer folk omkring mig har eller kommer att få rejäla titlar fartygsbefäl, läkare, journalist, civilingenjör o.s.v. Vad ska ja bli, textdesigner hur flummigt låter inte det på en skala. Vi får se vi får se.